Aktuell information och råd gällande PRA (2003-05-26) .

Den svenska ögonpanelen (vi som ögonlyser) har möte två gånger per år och då rapporterar vi nya iakttagelser för varandra. Vid vårt senaste möte i mars rapporterade Berit WH och jag om den aktuella Groenendaelhunden så att alla som ögonlyser skall vara uppmärksamma på eventuella nya fall. En bevakning av läget i rasen sker också genom SKK, dit ögonintygen skickas.

Den aktuella hunden är såvitt jag vet den första Groenendael i Sverige med denna typ av näthinnesjukdom. PRA har dock rapporterats hos rasen i USA på 1980-talet. Det är för tidigt att helt säkert säga att det är PRA vi fått in hos svensk Groenendael, men jag tror man skall vara beredd på att det kan vara så.

PRA är en ärftlig näthinneförtvining som leder till blindhet. Det förekommer sporadiska, sällsynta fall av näthinneförtvining som inte är ärftliga, vanligen slutstadiet av näthinneinflammationer. När vi upptäcker näthinneförtvining i en ras där PRA inte tidigare är dokumenterad är vi försiktiga med diagnosen och kallar den PRA-liknande. Upptäcks fler hundar i rasen, som dessutom är släkt, är det tveklöst frågan om PRA. Sjukdomen förekommer hos många hundraser och antalet raser ökar hela tiden.

PRA har recessiv arvsgång, vilket innebär att det behövs dubbla sjukdomsanlag för att hunden skall få sjukdomen, ett anlag från fadern och ett från modern. Båda föräldrarna har alltså sjukdomsanlaget. Har hunden bara ett sjukdomsanlag får den inte PRA, men nedärver anlaget till en del av sin avkomma. Hunden är en s.k. anlagsbärare.

När en hund får PRA beror det på att två anlagsbärare har använts till avel (jag undantar alternativet att en hund med PRA har använts). Riskfördelningen i en sådan kombination är 25 % PRA, 50 % nya anlagsbärare och 25 % genetiskt fria. I en enda kull kan dock utfallet bli helt annorlunda och det kan hända att ingen får PRA, men också att alla får PRA.

Om en anlagsbärare paras med en genetiskt fri hund, vilket är det vanliga i en ras med låg frekvens av PRA, är risken 50 % att avkomman blir nya anlagsbärare. Om en anlagsbärande hanhund används till många tikar, s.k. matadoravel, blir hälften av avkomman nya anlagsbärare. Det kan gå flera generationer innan något händer. Det är först när två anlagsbärare paras och får avkomma med PRA som man blir medveten om vad som hänt. I en ras med liten avelsbas finns då redan sjukdomsanlaget i en stor del av populationen och avelsarbetet kommer att bli svårt.

Det finns ingen behandling för PRA, bara avelsåtgärder för att minska frekvensen. Man avlar inte på föräldrar, avkomma eller kullsyskon till en hund med PRA. Har rasen stor avelsbas utesluter man ännu fler hundar från avel, man vill helst inte ha en känd anlagsbärare 3-4 generationer bakåt.

Undersökning för PRA görs vanligen genom oftalmoskopi (ögonlysning). Med ERG kan man konstatera sjukdomen ännu tidigare, men utförs f.n. inte i Sverige. Ingen av dessa undersökningar kan avslöja anlagsbärare. För några raser finns det molekylärgenetiska metoder, s.k. gentester, där man genom blodprov kan konstatera om hunden kommer att få PRA, om den är anlagsbärare, eller om den är genetiskt fri..

Mina råd i nuvarande läge är:
1) Ögonlys före parning.
2) Ögonlys om någon hund visar tecken på synförändring.
3) Ögonlys alla kullsyskon till en hund som har näthinneförändringar.
4) Undvik matadoravel.
Ögonintygen skickas till SKK och är offentliga.

Lennart Garmer.veterinär, Djursjukhuset Albano, medlem av Ögonpanelen